Att förlora sitt barn är det tyngsta och smärtsammaste en förälder går igenom. Kanske tänker Maria, när hon står vid Jesu kors, på orden hon fick av den gamle Symeon: "Också genom din egen själ skall det gå ett svärd."
Hur många gånger har hon inte känt det redan. Hon har lärt sig att stå stilla i smärtan, rotad i det som är ljus i henne. Men nu kändes det alldeles övermäktigt. Nu är bara tomhet och sorg. Och ensamhet. Och så händer det att Jesus mitt i sin smärta visar omsorg om sin mor och fullgör den äldste sonens skyldighet. Han låter Johannes, den älskade lärjungen ta hand om sin kära mamma i sitt eget ställe. Han ger dem åt varandra, knyter dem till varann och Maria får ett nytt hem hos Johannes.
När vi möter Maria igen har det gått en dryg månad, närmare bestämt 40 dagar. Hon och hennes söner är tillsammans med lärjungarna i den övre salen. Hon hör till den inre kretsen. Det är väl därför vi har så detaljerade berättelser, det är många som hört Maria berätta. Och de fogar samman sina berättelser. Kommer du ihåg ... Hur var det han sa? Tänk, att vi inte begrep! ..
Skaran i övervåningen har tid och en enda uppgift - att vänta. Det svåraste av allt. Särskilt när man inte vet hur länge väntetiden räcker. Men de fyller väntan med bön och delande. Maria finns med mitt ibland dem.
När pingstdagen kommer ska de få ny kraft, nya uppgifter och gå in i den nya tiden, församlingens tid. Den varar än och i den lever vi.
Inger Boman