17 maj 2024 anordnade KviSk i Lunds stift en resa till Helsingør. Vi var 11 besökare som fick möta de två prästerna Ulla Hermann och Kirsten Winther i Helsingør domkyrka. Ulla Hermann har varit vår kontaktperson och Kirsten Winther är sognepræst vid Domkyrkan.
Kirsten gav oss en fin visning av kyrkan. Från att ha varit en enkel träkyrka blev det så småningom nuvarande stora kyrka som stod färdig 1559. Kyrkans namn är S:t Olai Kirke och grundar sig på S:t Olof, Norges skyddshelgon. Kirsten Winther uppehöll sig länge vid den magnifika altartavlan, 12 meter hög och guldglänsande, utförd på 1600-talet och hon bad oss notera hur nattvarden var den centrala bilden i tavlan. En nattvard där också Judas Iskariot fanns med och dit var och en således var välkommen. Hon visade oss kyrkans nyaste tillskott, ett vackert smidesträd, där dopbarnens namn fanns noterade på små trääpplen.
Var där något vi som svenska besökare saknade i Domkyrkan? En ljusbärare fanns inte i kyrkorummet. Detta leder oss in i andra halvan av vårt besök, där just likheter och skillnader mellan våra två systerkyrkor var temat för dagen. Vi samlades runt ett kaffebord och samtalet tog vid utifrån tidigare utskickade frågor till de två danska prästerna. Bland annat berördes en statistisk jämförelse mellan Svenska kyrkan och Den Danske Folkekirke, som har betydligt högre procentsiffror både vad gäller medlemmar, samt antalet döpta, konfirmerade, begravda. Dopsiffran sjönk visserligen under pandemin, men är nu på uppgående. Kirsten Winther betonade att Den Danske Folkekirke åtnjuter stort förtroende i den danska befolkningen, men hon betonade samtidigt att kyrkan måste som sin uppgift ha att förmedla kontakten med Gud. Om det inte sker är kyrkan inte längre kyrka. Naturligtvis berördes att kyrkan fortfarande är en statskyrka och Kirsten Winther hänvisade till Gunnar Wetterbergs bok ”Prästerna” där hon blev varse den maktfaktor kyrkan har varit och väl också till viss del fortfarande är. Från svenskt håll kunde vi inflika att med skilsmässan kyrka-stat år 2000 upphörde kyrkan i Sverige att vara just en maktfaktor och fick en friare ställning att ibland protestera mot makten.
En annan skillnad som noterades mellan de två systerkyrkorna handlade om sognets eller församlingens struktur. Ett sogn har en platt uppbyggnad där den svenska har en mer hierarkisk. Ett sogn, en församling, styr i högre grad sig själv och bland prästerna finns ingen hierarki, alltså ingen arbetsledande kyrkoherde eller församlingsherde. Där finns biskop, prost och sognepræst. Frågan kom upp om diakonatet, som i Danmark uppvisaren annan tradition. I församlingen finns en sognemedhjælper, som kan arbeta pedagogiskt eller på annat sätt, men som inte är vigd. Diakonissorna hör hemma kring de specifika diakonisseanstalterna och är oftast sjuksköterskeutbildade. Att en diakon har en liturgisk funktion var något totalt främmande.
Kirsten Winther berättade vidare att Helsingør stift är förhållandevis nytt och är nu endast på sin fjärde biskop. Förra biskopen Lise Lotte Rebel var Danmarks första kvinnliga biskop och Danmark fick sina första kvinnliga präster 1948. Man har således just firat 75-årsjubileum kring detta och vi fick alla ett fint häfte där ett 20-tal kvinnliga präster intervjuades om sitt liv och sitt arbete. Vi kunde från vår sida notera att Sverige fick sina kvinnliga präster vigda 1960. Vi fick också möjlighet att berätta helt kort om KviSk och dess start 1947, ett tänkvärt sammanträffande med Danmarks första vigning av kvinnor. Vi konstaterade att det i Sverige nu är fler kvinnliga än manliga präster och frågade om det var likadant i Danmark. Så var fallet till för ett tag sen, nu börjar allt fler män söka sig till det teologiska studiet. Däremot finns i Danmark inte någon kyrklig kvinnoorganisation i likhet med KviSk och heller inget nämnvärt intresse för kontakt kvinnor emellan över Sundet. Vi berättade kort att man i Svenska kyrkan arbetat med inkluderande språk i gudstjänst och psalmer. Det var intet som Kirsten Winther kände till eller eftersträvade även om viss ”kvindeteologi” kunde förekomma. Tvärtom vidhöll hon vikten av att högmässan förblir som den varit, att traditionen därvidlag skall finnas kvar, vilket också kommer fram i prästens klädedräkt, den gamla præstekjole som återfinns på bilder från 1600-talet. Önskemål om någon vidare kontakt med KviSk uttrycktes inte. Det enda Kirsten Winther kunde tänka sig var att prästerna vid Helsingør respektive Lunds domkyrkor skulle kunna träffas, varför vår tackgåva, en bok om Lunds domkyrka, passade fint i sammanhanget.
Ulla Hermann tog oss sen till en trevlig restaurang där vi åt vår frokost, alltså lunch, innan båten tog oss tillbaka till Helsingborg
Veronica Helm Andréasson
