You are here

Remissvar Svenska kyrkans handboksarbete

Spontanremiss från Kvinnor i Svenska kyrkan genom
Kerstin Bergman på Svenska kyrkans Handboksarbete.

 

Angående inklusivt språk:

Kvinnor i Svenska kyrkan glädjer sig åt strävan efter att inklusivt språk nu tycks vara accepterat. Vi instämmer i att begreppet bör vidgas att omfatta fler kategorier av människor.

Inklusivt språk handlar inte bara om ord utan förutsätter inklusivt tänkande. Det räcker till exempel inte med att byta ut Herre mot Gud. Gudsbilden som ligger bakom och anas på olika sätt, måste också vara godtagbar.

”Språk är bärare av makt genom att språk definierar och strukturerar hur vi uppfattar den verklighet vi är en del av”, skriver handboksgruppen. Den maktverklighet som kvinnor historiskt definierats in i är den, att människor är lika med män, som är aktiva och kontrollerar naturen, dit kvinnor och barn räknas. Ett inklusivt synsätt uppstår när både män, kvinnor, barn och natur betraktas som en ömsesidigt beroende helhet.

Inklusivt språk får mottagarna att känna det handlar om dem. De fyra evangelierna som riktar sig till olika adressater, är ett värdigt föredöme. Språket måste andas acceptans och utgå från mottagarnas verklighet, deras världsbild.

Angående kyrkans världsbild:

Den världsbild som hittills legat till grund för kyrkans språk lyder förenklat: Människan har varit olydig mot Gud (syndafallet) och därför förtjänar hon straff, vilket Gud själv tar på sig genom att offra sin son. Så får människan evigt liv om vi bara tar till oss denna försoning = förlåtelse.

Denna ”klassiska” kristendom tonas numera ner, tydligt av handboksgruppen när de förklarar olika moment i gudstjänsten. Samma tendens kan också ses i församlingarnas agendor. Man tonar ner, omtolkar, tänjer på begreppen. Man menar att trossatser inte ska tas bokstavligt. Vad de positivt skulle betyda blir antingen urvattnat eller oklart.

Tolkningar måste givetvis göras men en långtgående omtolkning och på centrala punkter riskerar att göra språket vilseledande och exkluderande.  Alternativet är att bygga på metaforer, främst sådana som finns etablerade. Till exempel vetekornet som dör och bär frukt. Gemenskapen i Guds rike som kan vara litet som ett senapskorn men likt surdegen, genomsyrar hela degen.

Angående liturgiskt språk:

Liturgiskt språk är ett högspråk med många formelartade inslag. För en främling är det ofta föga begripligt. Dess funktion är inte heller att informera utan att förmedla högtid och stämning, kanske också avstånd. Gud är stor, ja, större. Man kan genom användning av det liturgiska språket uppfatta banden till historien.

Andra moment i gudstjänsten har annan karaktär till exempel texterna, som är informativa och läses på Bibel 2000s normalprosa. Predikan likaså.

Böner är oftast intima och personliga och bör ha ett passande stilläge. Här kan det liturgiska fjärrspråket ersättas med mer familjärt närspråk. Det kan finnas tankar som aldrig tidigare klätts i ord. När orden väl formulerats, får tanken tydligare konturer, objektiveras och förändras.

Språket både befäster, reviderar och förverkligar. Detta sociologiska faktum har särskild relevans för hur offentliga böner formuleras. Vi tror att beskrivningar av världen och eftertanke om den egna situationen och uttryck för detta även mobiliserar och aktiverar.

Tilliten växer när den uttrycks, orden om Guds närvaro och kärlek  gör denna kärlek närvarande och verklig i nuet.

Kerstin Bergman
f d ordförande Kvinnor i Svenska Kyrkan