You are here

Religionen och klimatkrisen

Religionen och klimatkrisen
Kerstin Bergman

Ärkebiskopen kallar till klimatkonferens.
Vi får inte förlora hoppet och vi måste ro med båda årorna:
teknikens och etikens, säger han.

Men hur ser båten ut?

Metaforiken är lånad från Edman-Lönnebo, Jordens och själens överlevnad, Cordia 2008, en av få böcker hittills som försöker formulera religionens bidrag i miljökampen. Religionen ska fylla det tomrum som vi hittills fyllt med materialistisk konsumtion. Den tänks också vara grogrund för en etik som ska rädda själen och därmed jorden.

Etik ger måsten. Så´na fungerar sällan - i varje fall inte på bred front. Men ibland glimtar också motsatsen till måstena till: förundran över skapelsen, kärlek till moder Jord, fascination över de gigantiska sammanhangen. Sådana attityder föder lust och glädje, känslor som man kan bygga ett bättre engagemang på än måsten. Mjuka och kvinnliga värden, säger någon. Ja, men också fungerande pedagogiska, vilket är av nöden om människor ska engagera sig.

Den patriarkala båt, som kyrkan och hela vår kultur ror, har en trubbig för, som låtit kyrkan driva med vågorna till den situation vi idag befinner oss. Det patriarkala draget har förlett oss till att utveckla herraväldet över jorden och över kvinnorna och exploateringen av den och dessa. Kyrkan har spelat med och långt ifrån fungerat som något salt.
Det är ingen tillfällighet att ordet materialism har negativ klang. Förakt för det materiella har under vår idéhistoria gått hand i hand med kvinnoförakt och kvinnoförtryck. Kyrkans kurs har ensidigt varit inriktad på himlen och det andliga.
Nu är tid att byta kurs och fokusera på det mater-iella, på moder Jord, (mater betyder ju moder på latin). Om vi betraktar jorden (och inte bara himlen, som i judendom och kristendom är ett namn på Gud) som helig och okränkbar, som en mor för allt levande, blir attityden en annan.

Det finns fog för att göra så. Om vi förstör jorden, kan vi inte återskapa den.
Därför är den i sanning okränkbar och hel-ig.
Hon/materien är dessutom för en reflekterande modern människa ursprung till allt liv, i sig en levande organism med sinsemellan ömsesidigt beroende livsformer. Människan är bara en av dem, men en som skaffat sig makt att förstöra och att dessutom reflektera däröver.

Det universum som jorden ingår i är utan slut och, som det brukar heta om Gud, outrannsakligt. Den otänkbara tanken väcker en förundran av religiös art. När Jesus gjorde sina kraftgärningar förundrades människorna, står det.
Om materien har vi lärt att den ytterst består av energi, något som lätt kan översättas till liv och andlighet på religiöst språk. Även andligheten är en produkt av vår materiella hjärna.

I traditionell andlighet betraktas materien som förgänglig och döden som det yttersta onda. I linje med modern vetenskap kan vi justera de föreställningarna och hävda och förundras över materiens och energins oförstörbarhet. Det biologiska kretsloppet är placerat i kristendomens centrum i form av påskens under, genom död till liv. ”Förgängligheten” är egentligen grunden för allt liv.

Mänsklig reflektion över allt detta säger oss också att människan har ansvar. Här måste göras något. Men det finns anledning att förskjuta fokus från den himmelska Fadern till vår materiella moder Jord. Vi är alla barn av henne och av ett outgrundligt universum. Livet i alla dess former bärs vidare av en oerhört stark kraft, som kyrkan ofta nämner: kärlek. Kärleken till moder Jord är en bättre båt att ro än den patriarkala. Den kan ge religiös inspiration (i det ordet gömmer sig också anden) till den räddningsaktion som krävs.

Kerstin Bergman, fil.lic.
f d ordf i Kvinnor i Svenska kyrkan

 

 
På svenska heter växten kärleksört...