EN MODERN BETRAKTELSE

Kerstin Bergman

Något oändligt

Oändligt – vad är det? Utan slut i tid och rum?

Ja, men vad fanns innan? Eller vad finns bortom slutet?

Vad betyder oändlig?

Och så ser hon hur allting hänger samman. I ömsesidigt beroende.
Och hur dessa sammanhang kan brytas.
Det kan handla om relationer människor emellan. Intima såväl som mer formella.
Våra relationer i denna globala tid sträcker sig runt hela jorden.

Det finns dock människor som sätter en ära i att vara oberoende och tror att de kan vara det.
Men det är faktiskt omöjligt om man tänker efter bara lite grand.

Vi är beroende av annat levande för själva livet, vare sig man är vegetarian och lever på växter eller mer av allätare och även äter kött.

Vi är beroende av annat levande för material att bygga med.
Sten? Ja, även sten tillhör den skapade materien och har liv i någon mening: atomer och molekyler hålls samman av krafter.

MATER-ian är i sanning vår moder, mater på latin.

Vi består ju själva först och främst av en materiell kropp. Även om denna betraktelse skulle kunna rubriceras som andliga reflektioner, så är dessa produkter av min materiella hjärna. Jag kan inte se att de blir mindre andliga eller sämre för det, för att man accepterar den moderna vetenskapens bild.

Relationen
till Naturen
till moder Jord
till livets Vatten...

Det diskuterades under Birgittajubiléet 2003 en del om Birgittas uppenbarelser. De ofromma kallade dem – och Gud – föraktfullt för hjärnspöke. Men allt vad vi tänker och känner, logiskt eller ologiskt, är väl "hjärnspöken" i betydelsen produkter eller funktioner i hjärnan.

Och om betraktaren går ut i vinternatten och betraktar himlen slås hon av hur det materiella kosmos hålls samman av oerhört välbalanserade krafter.

Och rymdens tomhet – vad är egentligen det? Hon slås ännu en gång av den otänkbara tanken på oändligheten. Betraktaren känner sig väldigt väldigt liten.
Att försöka tänka begreppet oändlig gör mig ödmjuk och lär mig att det mänskliga förnuftet har sin begränsning.
Det oräkneliga, ja enligt astronomerna ständigt ökande, antalet stjärnor ger oändligheten ytterligare en dimension: mångfaldens dimension. Allt detta stora är oerhört varierat och mångfaldigt samtidigt som det hänger ihop, är en enhet.

Mångfalden stammar ur en och samma händelse, big bang. Så är vår moderna världsbild.
Om vi vill vara intellektuellt ärliga måste vi få den att gå ihop med Gud, likaväl som man i äldre tider hade en annan världsbild. Det vore en dålig Gud om han vore beroende av vår världsbild!
Det där med samtidig enhet och mångfald kan mycket väl betraktas som en tolkning av den gamla dogmen om treenigheten. Ordet innebär ju en motsägelse. Men den moderna världsbilden, som jag här har beskrivit den, är också paradoxal.
I dogmen om treenigheten brukar teologerna tolka in det filosofiska begreppet relation.
Det innebär då att Gud är relation. Gud är inte bara en, vilket annars ofta är den beskrivning som dominerar i en monoteistisk religion. Gud är en och han är evig och oföränderlig, brukar det heta. Relationer däremot är dynamiska, uppstår och förgår och förändras ständigt.

Så paradoxal är också skapelsen. Ur en enda händelse skapas ständigt en oändlig mångfald.

Gud finns i relationen mellan människor. Men jag tror Gud finns lika mycket i alla ömsesidiga beroenderelationer som jag vidrört ovan. Gud finns i min relation till naturen, till moder Jord, som jag är beroende av, mer helt och uppenbart än jag är av fader Himmel.
När dessa relationer mellan allt och alla skadas, kan man med ett religiöst ord kalla det synd.

Just nu står vi inför en gigantisk botgöring för hur vi behandlat moder Jord.
Hur ska vi klara den botgöringen? Om vi ber till Gud kanske han hjälper oss? Måste vi inte be om ett Guds under och ingripande för att frälsa planeten? En god fader måste ju hjälpa sina barn i yttersta nöd?

Jesus var skeptisk till under, särskilt under som ett slags gottköpslösning
(Mark 13:22, Joh 4:48). Men han återkommer ofta till ett paradoxalt förhållande, som är mycket underligt: Den som vill rädda sitt liv ska mista det och den som mister sitt liv skall finna det (Mark 8:35. Stället har paralleller i alla evangelierna).

Jag önskar – vågar jag hoppas och tro? - att vi kommer att få inse den sanningen.
Den finns inbyggd i Guds underfundiga skapelse.

Kerstin Bergman
f d ordf för Kvinnor i Svenska kyrkan