You are here

Andlig materialism

Den första av tre förtydligande grundsatser antagna av
Kvinnor i Svenska kyrkan lyder så här:

I kritisk solidaritet med kyrkans tradition forma ett teologiskt tänkande
om livet, universum och Gud, utifrån insikten att människan är ett inslag
i en komplicerad livsväv i ömtålig balans med den övriga naturen.

Ett faktum av utomordentligt stor betydelse för våra liv har blivit tydligt:
jorden har feber och det är vi människor, främst västerlandet, som förorsakat denna.
Klimatförändringen kan sägas ha ett direkt samband med kvinnosaken och religionen.
Med religiösa ord skulle man kunna säga att vi tillbett fader Himmel och glömt moder Jord.
Och vi behöver båda föräldrarna.

I kyrkans tradition kan man finna det mesta. Kyrkan har spelat med och förvisso inte alltid varit något kritiskt ”salt” eller ”ljus”.
Origenes med sina gnostiska spekulationer, Augustinus med sin arvsyndslära, där samlagets lust och säden överför synden mellan generationerna, Luther med sin antisemitism - de framför alla tankar som vi tar avstånd från. Detta faktum både uppfordrar och frigör till nyskapande teologi. För det finns också användbara stråk i den teologiska idéhistorien som kan framhävas och byggas vidare på.

Den kristna kyrkan har genom seklerna förstärkt och legitimerat det androcentriska (manscentrerade) synsättet. Moder Jord har farit illa under vår patriarkala historia. Denna förnekar de relationer som binder oss samman med skapelsen och ytterst hela universum. Den har nedvärderat kvinnan och jorden, mater-ien. (I det ordet gömmer sig lat. mater, moder). Utan att hemfalla åt åsikter om väsenssamband mellan kvinnor och natur kan sägas att kvinnor har ansetts stå närmare jorden och kvinnor har inte räknats (ens i produktionen) och deras erfarenhet har inte vägts in i de beslut av olika slag som åstadkommit miljöförstöring och klimatförändring. Anden i (ny)platonsk mening har ansetts komma från en annan bättre värld och har utgjort fokus för intresset. Andlighet är fortfarande ett fint ”plusord” i vårt språk.

Anden är - materiell
I denna historiskt och globalt laddade situation vill Kvinnor i Svenska kyrkan efter sin förmåga bidra till att det teologiska tänkandet inriktas mer på skapelsen, mater-ien. Denna är av allt att döma själv (upphov till) energi och liv och annat som man brukar förknippa med andlighet. Teilhard de Chardin: Anden föds ur, är en verkan av materien. Vi människor är ensamma om att ha självmedvetande och förmåga till reflektion över oss själva., men all materia är i någon mening ”intelligent”. Det är fråga om en gradskillnad, inte en artskillnad även mellan så kallade döda ting och vårt självmedvetande. Materien, urstoffet, är vår mor, som ordet säger. I vördnad för skapelsens under förtjänar den att kallas gudomlig, moder Jord. Detta ryms inom kristen skapelsetro, som vanligen uttrycker det så: Jorden är Herrens. Gud har skapat allt, också materien.
Religioner har ofta förnekat detta och föreställt sig att medvetandet och anden komme från en annan värld och inte vore beroende av den dödliga kroppen. Kroppens förgänglighet har skyllts på människans synd. Målet – och trösten, som bättre ställda predikat för de förtryckta - har blivit livet efter detta.  Om det vet vi just ingenting och man finner inte mycket därom i Jesu undervisning, som domineras av tanken om Guds rike (se nedan). Men det har framför allt varit destruktivt mot moder Jord. Det går emellertid att tänka på ett annat mindre destruktivt sätt inom kristendomens ram.

Vi andas materiell luft
Feministisk teologi har hittills handlat mest om kvinnors rättigheter. Därmed har man accepterat den gamla agendan, som inte räknar med det faktum och det under att vi andas. Varje andetag andas in materiell luft. Det är den som ger oss liv. Det måste väl vara Guds ande, den som han blåste in i människans näsa enligt 1 Mos? Föreställningen att anden kommer från en annan värld, står närmare Gud och är finare än kroppen härrör från grekisk filosofi. Vi får en riskabel dualism mellan andligt och världsligt. Så knyts det andliga till manliga ledare och får högre status medan det kvinnliga alltid har och fortsätter att förbindas med det mindre värda jordiska.
En mater-ialistisk teologi är holistisk, tar ett vidare helhetsgrepp och handlar om hela skapelsen. Kanske denna också har rättigheter, rätt att leva till exempel? Den jordiska skapelsen betraktas numera ofta som en levande organism. Vi människor är där en integrerad och ömsesidigt beroende del. Just nu håller vi på att såga av den gren i livsträdet som vi själva sitter på. Feminismen bör förutom kvinnors rättigheter tänka in barnens och hela skapelsens liv och rätt. Det finns stor anledning att engagera sig för miljö- och rättvisearbete och det med tydlig kvinnoteologisk motivering.

Vetenskapen
För en modern människa i kvantfysikåldern är det inte så svårt att tänka sig ande och liv som en förlängning av eller en produkt av materien. Den är ju ytterst energi. Man behöver inte opponera mot dagens vetenskap som självklart utgår från att också den andliga reflektionen produceras i hjärnan. Vetenskapen inspirerar snarare till religiös förundran över detta okränkbara och heliga under. Helig, för om vi förstör materien och skapelsen kan vi inte återskapa den.

Kroppen är helig
Vägen till Gud går genom materien, dvs kroppen. Därför utformar Kvinnor i Svenska kyrkan gärna sin gudstjänst med det som kallas helig dans eller meditation i rörelse. Kroppen blir redskapet med vilket man når Gud. Den behöver då inte asketiskt tuktas, för den hotar inte anden utan tvärtom: den innehåller ande och liv. Den är helig.

Förgänglighet
Men materien är ju förgänglig. Då kan den väl inte vara gudomlig och helig?
Är materien verkligen förgänglig? Energin är enligt fysiken oförstörbar och materia är innerst energi. Kretsloppet hör också till Guds underfundiga skapelse. Det är bara ur inskränkt individualistisk synpunkt som jag förgås – ingen vet vad som kommer sen. Det är väl inte heller det sämsta att bli näring för en blomma? En levande blomma är förgänglig men mycket vackrare och värdefullare än en konstgjord ”eternell” eller plastblomma, just på grund av sin förgänglighet.

Nu hör jag invändningarna:
Hur ser du på inkarnationen och Jesus och andra trosartikeln?

Dogmen om inkarnationen säger mig att Gud bryr sig om och bor här på jorden i sin skapelse, inom räckhåll för alla, så att var och en kan komma i kontakt med Gud utan mellanhänder. Det bäddar för demokrati och jämställdhet och myndigförklaring. Varje individ har en erfarenhet av Gud och bör kommunicera sin gudserfarenhet. Synd är framför allt brustna relationer och dålig kommunikation.
Läran om Jesu försoningsdöd är överbetonad hos oss i väst. Men den säger en viktig sak: Det behövs inga fler offer. Allt är försonat en gång för alla. Vi behöver inte förlamas av skuld längre. Inte ens nu när vi tar itu med vår verkliga skuld: skulden för miljöförstöringen. Tillit och tro som kan förflytta berg skulle Jesus säkert rekommendera.
Kärnan i Jesu förkunnelse enligt evangelierna rör sig kring Guds rike.

Ett minibibelstudium är på sin plats.
Först är Guds rike ett glädjebud till de fattiga… befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet…(Luk 4). Det verkar mycket inomvärldsligt, nästan politiskt. Eftersom Jesus var jude såg han antagligen människan som dödlig och målet var en välsignad tillvaro på jorden inom dessa dödliga gränser. Guds rike är nära, sa han. Han sa också att det finns inom oss. Det märkvärdiga med Guds rike är dess litenhet – som kan växa stort (liknelsen om senapsfröet), att det är ytterligt värdefullt för den enskilde (skatten i åkern), att det tillhör barnen och de fattiga, att det är paradoxalt på många sätt (den som mister sitt liv ska vinna det).

Lidandet och det ondas problem då?
Ja det kan ingen göra anspråk på att lösa. Inkarnationen säger där att Gud lider med oss, gör kanske det onda uthärdligt. Och jag tycker vi lärde en hel del om detta av Anita Goldman och Etty Hillesum under årsmötet. Etty vårdar Gud = kärleken till medmänniskorna inom sig i den mest extrema av situationer, ända in i förintelsen. Hon samtalar hela tiden med Gud inom sig, men inte för att slippa eller för att han ska ingripa utan för att inte förlora honom = kärleken. Hon är helt klar över den måttlösa ondska hon möter, men accepterar den på djupet, eftersom hon inte kan göra mycket åt den. Jämför den så kallade sinnesrobönen: Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Den attityd jag försökt motivera symboliseras väl med logon för Kvinnor i Svenska kyrkan: kvinnan/modern med barnet i famnen eller i skötet. Som kvinnor intar vi en vårdande attityd till livet, till barnet som vi bär. Samtidigt bärs vi själva i och av modern, Jorden, ja hela skapelsen och finner vårt skydd och vår tillit, vårt hopp och vår kärlek i den relationen, som inkluderar relationen till medmänniskorna.

En satsning på miljöarbete kan givetvis också motiveras praktiskt.
Kvinnor och barn är alltid de mest utsatta i krig och kris. Så kommer det också att bli när klimatförändringen sätter in och drar undan livsbetingelserna för världens fattigaste.
Se www.wedo.org. (Women´s Environment and Development Organisation).

Kerstin Bergman
fd ordf i Kvinnor i Svenska kyrkan

Litt: Rosemary Radford Ruether, Gaia and God. An Ecofeminist Theology of Earth Healing. HarperSanFancisco (1992).
Pierre Teilhard de Chardin, Så tror jag.  Veritas förlag (2002).