You are here

Rapport från Kvisk Kvinnoresa till Jerusalem november 2019

Det är kvinnorna som visar vägen

Vi var åtta kvinnor som deltog i resan till Jerusalem i november 2019. För några av oss var det första besöket i Jerusalem, ändå infann sig genast känslan av att ha varit här förut.

Bibelns landskap, platsernas namn och berättelserna om Jesu liv här för två tusen år sedan är ju något som vi bär med oss. Att landa i denna verklighet kändes på ett märkligt sätt inte främmande, utan tillhörande.

Vi gick samma vägar som han, de som anlades redan av romarna med stenar som nötts av miljontals steg och de branta stigarna i ökenlandskapet som omger staden. Vi såg samma träd och blommor som fanns här på hans tid. Palmerna och cypresserna, agaven och olivträden och alla de små örter som blommade och överlevde i den torra sanden. Vi såg också bougainvillean som nu som då kröner valv och staket, murar och stängsel med sin framvällande blomsterprakt. Vi fick uppleva Olivberget, Getsemane örtagård, Kidrondalen, hela det landskap där han vandrade med sina lärjungar.

Resan hade fokus på möten med kvinnor, kristna medsystrar som fört den kristna traditionen vidare genom generationerna. En svår uppgift i dagens komplicerade politiska läge där murar och taggtråd skiljer människor från varandra. Vi fick träffa en rad modiga, kämpande kvinnor under våra tio dagar i det heliga landet. Dessa möten gav djupa intryck att ta med sig hem och begrunda.

Inga-Lill Rubenson var vår guide på resan. Genom sin kunskap om landet efter att ha bott och arbetat här i många år och lett resor hit i 24 års tid var hon en trygg reseledare att hålla i handen. Tack vare de kontakter hon knutit genom åren öppnades många dörrar för oss. Hon lotsade oss smidigt genom gränder och prång, på steniga bergstigar och till avtalade möten. Hela tiden väl förberedd med bibeltexter att läsa och sånger att sjunga på de olika stationerna vi passerade. Och med många fakta och berättelser att dela med sig av där vi stannade till.

Veckan inleddes med ett besök på Svenska teologiska institutet (STI) där dess direktor Maria Läppikari, nyligen prästvigd (!) berättade om den viktiga verksamhet som bedrivs vid STI för fred och samförstånd mellan religionerna i landet. Jessica Lindberg Dik, representant för ACT Svenska kyrkan, berättade hur man arbetar för att främja freds- och utvecklingsprojekt med fokus på kvinnors jämställdhet och rättigheter.       

Vi kom som pilgrimer till Jerusalem, inte som vanliga turister, men i vimlet blandades vi alla. Besökare från hela världen är ett dominerande inslag i stadsbilden. Trafiken är intensiv och luften inte den hälsosammaste. De stora turistbussarna parkerar på rad utanför hotellen, tar ombord människor som är på väg hem och fyller på med nya, alla med stora packningar.  Köerna är långa till de berömda kyrkorna. Ibland får man vänta i flera timmar innan man blir insläppt och sedan lika länge till innan man slutligen når målet. Så var det för oss både vid Uppståndelsekyrkan och senare vid Födelsekyrkan i Betlehem.

Temat möten med kvinnor omfattade alla de kvinnor som levt i Jesu närhet och i hans efterföljd. När vi vandrade Via Dolorosa upp mot Golgata påmindes vi om Maria, Jesu moder, om hennes mor Anna, om Maria Magdalena och om Helena, kejsarinnan som vallfärdade hit till Jerusalem på 300-talet, och byggde en ståtlig kyrka till hans ära på platsen där han dog och begravdes. Det är Gravkyrkan, även kallad Uppståndelsekyrkan, dit pilgrimer sedan vallfärdat in i våra dagar.     

I Jerusalem, den heliga staden för tre religioner, lever kristna, judar och muslimer sida vid sida men ändå strikt åtskilda. Gatuskyltarnas text säger oss var vi är, i de kristna, de judiska eller de muslimska kvarteren. Ibland tydliggörs gränsdragningen genom närvaron av israelisk polis. Vid ingången till Via Dolorosa som tusentals pilgrimer passerar varje dag finns en sådan postering.

I de armeniska kvarteren ligger klostret där fick vi träffa Madeleine Aghazarian som berättade om sitt liv här, där hon bor tillsammans med 25 andra familjer, avskiljda från det myllrande livet utanför. Här rådde frid, ingenting av omvärldens oro och strid tycktes kunna ta sig hit in. Här har man sin gemenskap och firar sina gudstjänster tillsammans.

Madeleine har sin bakgrund i det turkiska Armenien. Hon berättar om tre saker som armenierna förde med sig när de flydde hit till Jerusalem, krukmakeri, fotografi och spel. Här i klostret välkomnar hon och hennes familj gäster utifrån, bland annat studenter, och har goda kontakter med Sverige. Själv är hon en ledande i församlingen och tar oss som avslutning med på en armenisk gudstjänst.

Maria Khoury bor och verkar i Taybeh, den enda helt kristna byn i Palestina. På Jesu tid hette den Efraim och det var hit han drog sig undan med sina lärjungar när det stod klart att man hade planer på att ta honom till fånga och döda honom.

Maria är en intensiv och närvarande kvinna. Hon ger oss all sin tid och uppmärksamhet under vårt besök i Taybeh som är centrum för den grekisk ortodoxa kyrkan här. Byn ger ett välskött intryck med renoverade byggnader, både kyrkor och bostäder och ett nybyggt hotell dit gäster börjat komma i en tilltagande ström. Hotellet där vi bodde i två nätter, drivs av Maria Khoury och hennes man. Det ger arbetstillfällen åt flera människor. Liksom  bryggeriet som också drivs av familjen och vinframställningen som sker i samarbete med lokala vinodlare.

Maria är född i Grekland men kom som barn till USA. Sin palestinske man träffade hon när de båda studerade i Boston. Idag har de barn som bor i USA och som de inte kan träffa så ofta. En komplicerad familjesituation liksom så många i dagens Palestina.

I Herdarnas Äng, Beit Sahour, bor idag ca 15.000 kristna. Här får vi träffa Basma Barham som leder ett hantverkskooperativ. Det ger arbetstillfällen för många och har också en  betydelsfull roll i att föra hantverkstraditionen vidare. Man tillverkar bland annat broderier, smycken i stenar från områdets mineralrika berggrund och, inte minst, olika föremål i olivträ.

Olivträdet är en del av vår identitet, säger Basma. För tillverkningen tar vi bara de grenar som inte längre bär frukt. Hon har idéer för nya projekt för att ge kvinnor jobb, t ex café för take away. Säger att det finns mycket att lära av andra projekt, t ex från Indien.

Vi fick många tankar med oss hem från den här resan. Tankar om tro och envishet, om gemenskap och framtidshopp där vi alla kan försöka bli länkar i den där kedjan av kvinnor som kämpar vidare, trots allt.

Text: Maud Andersson

 

Starka minnen från det heliga landet

   
Marie Körner är präst och ansvarig för internationella och ekumeniska frågor i Lunds stift.
Det starkaste för mig var nog återseendet av gamla bekantskaper och deras berättelser om sin livssituation. Jag tänker just nu på Maria Khoury i Taybeh som tillsammans med sin familj lyckats bygga upp projekt som betyder mycket för många människor. Maria är en av många som gör heroiska insatser, men hur länge ska hon orka?
   
Agneta Johansson, psykoterapeut och handledare, anlitas av stiftet i Göteborg där hon bor.
Upplevelsen av hur människor lyckas leva sida vid sida trots att man inte vill ha det så här gjorde ett starkt intryck på mig. Det var min första resa till Jerusalem men den konfliktladdade situationen i landet har jag varit engagerad i sen ungdomen och nu skulle jag gärna åka tillbaka. Vill möta fler människor och få inblick i deras komplicerade vardag.
   

Inga-Lisa Lindström, lågstadielärare, aktiv i Höörs församling som kyrkvärd, körsångare och tidigare i kyrkorådet.

Besöket i Liknelsernas museum, inrymt i ett hus byggt som på tiden för Jesu födelse, gav mig en helt ny bild av julkrubban i stallet där han föddes. Djuren bodde på marken och gav värme åt rummet ovanför där människorna levde, åt och sov. Kanske i ett sådant rum fanns plats för Josef och Maria den där natten? Så ser jag nu på födelseplatsen med helt nya ögon, nu och alla kommande jular.

   

Kitty Olofsson bor i Össjö. Har arbetat i läkemedelsbranschen, nu pensionär. Sitter i kyrkoråd och kyrkofullmäktige i skånska Munka Ljungby.

De bibliska berättelserna har jag som så många burit med mig ända från småskolan. Att få komma till platserna där allt utspelade sig var det som jag mindes starkast från mina tidigare besök i landet. Nu var det min tredje resa till Palestina och den här gången var det mötena med människorna som rörde mig mest. Orättvisorna. Problemen. Hur många av landets kristna till sist har tvingats välja att lämna sitt land.

   

Kerstin Engle från Ängelholm har suttit i riksdagen med fokus på internationellt arbete. Som pensionär är hon fortfarande aktiv på området, liksom i den egna församlingen.

Dagarna bjöd på många möten som belyser de kristna palestiniernas hårda villkor. Det imponerande toppmoderna Augusta Victoria-sjukhuset som drivs av Lutherska världsförbundet gör en stor insats i området. Men människorna på Gazaremsan har begränsade möjligheter att ta sig hit hit och få vård.
På det personliga planet minns jag starkt vårt svenska nattvardsfirande i Taibehs ruinkyrka och tanken på alla som varit här före oss och firat gudstjänst genom århundradena.  På samma sätt upplevde jag vandringen längs Via Dolorosa där så många gått före oss.

   

Lisbeth Malmström, Lund, i många år aktiv som förtroendevald och ideell både i sin församling och i stiftet. Har gjort flera resor till Palestina.

I Beit Sahour mötte vi de tre kvinnor som varit i Lund som stiftets stipendiater där de deltagit i konsthantverksutbildningar vid olika folkhögskolor. Rula, Lara och Ruba som jag träffat flera gånger både i Sverige och efter deras hemkomst till Palestina berättade om svårigheterna att få jobb trots utbildning. Det finns inte så många arbetstillfällen och det kan ta tio år att få ihop pengar för att bygga till en våning på familjens hus så att man kan stanna kvar och satsa på en framtid i landet. Många väljer att emigrera. Men våra tre stipendiater kämpar på.

   

Maud Andersson, jobbat som journalist i fackpress och på familjetidningar. Nu verksam i Sankt Peters klosters församling i hemstaden Lund, som gudstjänstvärd, körsångare och i det internationella arbetet.

Jag ser vår lilla grupp på vandring i det bibliska landskapet där Jesus vandrade med sina lärjungar och med kvinnorna som anslutit sig till dem. Det var lätt att förflytta sig i tiden och att känna sig som en av dem. Att höra deras röster och ekot av alla de ofta citerade orden. Om liljorna på marken. Om fröna som föll i den goda jorden. Och om den gode herden som ger sig ut och letar upp det förlorade fåret.

   

Inga-Lill Rubenson har studerat vid Lunds universitet med bland annat Mellanösternkunskap, judaistik, islamologi och liturgi på ämneslistan. Hon har bott och arbetat i Mellanöstern i hela sitt vuxna liv och arrangerat resor dit i 25 års tid.

Murar. Det finns murar av olika slag. Murar som är gamla, murar som är nya. Vackra murar, fula murar. Murar där bougainvillea formligen väller över och får mig att stanna till och beundra. Murar där små frön slagit rot, lejongap, kapris, senap, Doktor Westerlund. Murar som blivit böneplatser. Murar som innesluter platser för bön. Murar som blivit plats för streetart. Murar som bullerplank. Murar som bär, skyddar och stöttar. Murar som skiljer och utestänger. Vi såg dem alla.

   

Bougainvillean är fotograferad av Maud Andersson.
   

Foto: Inga-Lill Rubenson