You are here

Hannas mantel

Hanna sörjde sin ofruktsamhet. Hon fick inga barn, fast hon önskade sig det mest av allt. De andra kvinnorna hånade henne för hennes barnlöshet och all hennes glädje försvann.
Åren gick, Hanna grät och grät, och till slut var hennes sorg så stor att hon helt slutade att äta. Hennes man Elkana älskade henne mycket, trots hennes ofruktsamhet, men han tyckte att hennes sorg var överdriven. Han försökte trösta henne på alla sätt han kunde tänka ut, men han förstod henne inte. På mäns sätt tyckte han att hans kärlek borde vara tillräcklig för henne. Inte behövde hon väl sörja över att hon inte hade några barn, när hon hade honom! Men Hanna tänkte att det var lätt för honom att säga, han som själv hade barn, fast med sin andra hustru.

Slutligen sökte sig Hanna från hemmet i Rama till templet för att be till sin Gud. Hennes sorg och förtvivlan var stor. Hon bad länge, länge. Och undret sker. När ett år har gått föder hon sin son, Samuel.

Hannas glädje och tacksamhet känner inga gränser.


 

Gud har gett henne en son, men hon förstår genast att han inte är hennes egendom. Hanna håller sin son tätt intill sig och vaggar honom i sin famn. Hon behåller Samuel hemma under hans första år. När han är avvand ger hon honom tillbaka till sin Gud.

Hon sjunger sin lovsång i templet, och hennes hjärta jublar. Hon klär Samuel i en efod av linnetyg redan när han är en liten gosse som ett tecken på att han kommer att tillbringa sitt liv i Guds tjänst. Hanna föder därefter fem barn till, och ingen hånar henne längre.

Samuel växer upp i templet hos Gud och blir en stor domare och profet, en rättfärdig man, vars ord når ut över hela landet. Men Hanna bevarar sin omsorg om honom så länge hon lever, och varje år kommer hon till templet med en ny mantel till honom, som hon själv har sytt. Den värmer och beskyddar hennes förstfödda barn. För varje år blir Samuel längre och kraftigare, och då behöver Hanna också sy manteln i en större storlek. Hon syr den så välsittande och vacker hon kan, varje år i en ny färg. Hon väver in alla sina förhoppningar och farhågor i tyget och ber att hennes mantel skall skydda sonen från allt ont.

Samuel bär ständigt sin mors mantel. Den skyddar honom från köld, hetta och väta, och han vill aldrig klä sig i något annat. Människor känner igen honom på långt håll, när de ser hans mantel. Till och med kung Saul känner igen honom, när han ser honom i en syn, långt efter Samuels död, just genom att han bär sin mantel, sin mors skyddsmantel.

Jag tänker att manteln är ett fantastiskt plagg. Den passar människor av alla slag, stora och små, tjocka och smala, långa och korta, fattiga och rika, kända och okända. Den kan anpassas till alla situationer. Den kan bäras som ett regnskydd på leriga skogsvägar, som en kappa över en tunn sommarklänning på midsommarkvällen, som ett vindskydd på stormigt hav eller som en krönings­mantel i det kungliga palatset. Den kan vävas i regnbågens alla färger för att väcka uppmärksamhet eller bara för att skänka glädje. Den kan sys enfärgat grå för att undgå upptäckt på hemliga stigar.

Utsidan kan vävas i konstfulla mönster med skimrande silkestråd och kantas med hermelin som en signal för makt och myndighet. Den kan vara enfärgad, slät och helt fri från alla associationer, enbart gjord för att vara praktisk och funktionell. Eller så kan den broderas med enkelt bomullsgarn av varsamma händer som ett tecken på sömmerskans omtanke och kärlek.

Insidan vet man inte så mycket om. Den är synlig enbart för den, som bär manteln. Den kan härbärgera all sorg, all glädje, alla hemligheter. Allt ryms under dess skyddande hölje. Ingen obehörig kan ta sig in i dess skyddade rum. Jag tänker att vi alla behöver en sådan skyddsmantel.

Karin Hedner

Bilden föreställer Lena Lerviks Skyddsmantelmadonnan, som står utanför Lunds domkyrka.